Roman

Jävrebloggar6

1	Sandström & Jonsson
2	Tage Skoogs blogg
3	Rolles blogg
4	Evas blogg
5	Familjen Berggren
6	Mats o Mauds blogg

Om Du vill gå direkt till Fortsättningen av romanen Tryck på de gula Hyperlänkarna.

Läs först Kap 1-2-3 finns här nedanför.

Kap 4 Svartkonst

Kap 5 Den andra gruppen.

Kap 6 Josef Ottvals natt.

Kap 7 Bråda dagar.

Kap 8 Decemberkyla.

En historisk sannolikt osannolik historia!

Läs utdrag ur boken Rövarna i Finnskoogen!

Josef Ottval
och Finnskoogens
Rövare!

kap 1.-2 -3

Reformatorn

Josef Ottval hade under sina första år i puberteten kommit att som andra ungdomar lyssna på de nya människorna som hade kommit till Skellefteå trakten. Med båt hade det kommit ett antal nya och annorlunda människor. De talade inte ens något språk som gick att förstå. Så småningom, kunde de dock börja kommunicera med bönder och handelsmän i första hand handlarna i Kåge. Josef hade börjat arbeta hos handelsman Erik Andersson, på hans skinnberednings firma. Tillsammans med honom hade en av dessa utbyssare, fått arbete. Hanse Röcker som han hette, var en stor kraftig karl, som tog hand om de tyngsta sysslorna på firman.

Hanse var djupt religiös och tillhörde den nya strömningen , som började sprida sig söderifrån. Josef hade många gånger under de arbetspauser som från och till fans, kommit att lyssna på denne sin arbetskompis, som han betecknade, religiösa svammel.

Men allt eftersom tiden gick, fick Josef allt större och större respekt för sin arbetskamrat, och hans broderande omkring de religiösa tingen. Det var å andra sidan inte lätt att värja sig från de ibland långa utläggen som Hanse gav. Innan han lämnade sitt hemland som var Tyskland, hade det under några år strax efter sekelskiftet 1500 talet kommit igång nya kristna strömningar i hans hemland.

En präst vid namn Lutter hade under ett antal år börjat att sortera ut ett antal saker ur de gamla gudomliga skrifter som dåtidens kyrka predikade. Han drog bort det han ville och han la dit det han tyckte, allt enligt kyrkan i Tyskland.

Ja det riktigt hemska var, att han hade spikat upp ett antal kättersk punkter på kyrkdörren. För detta fick han den katolska kyrkans förbannelse över sig.

Ett av de huvudargument han använde var att det mesta kunde finna förlåtelse och vinnande av det eviga livet, om man gjorde det av kärlek. Dock inte enbart. Man kunde inte komma att åtnjuta det eviga livet, enbart på gärningar. Man var tvungen att underkasta sig guden i form av att lämna sitt liv åt honom. Det som sedan hände var att man kunde synda i stort sett hur mycket man vill, enär man syndade på nåden.

Josef började förstå att denna nya lära kunde vara något som för all del kunde vara honom till stor hjälp. Hur många gånger hade han inte tyckt att saker och ting som han själv var med om, knappast var riktigt rätt.

Erik Anderson handelsman hade en hel del knepiga saker för sig ibland. Ofta skeppades det ut skinn från hamnen i Kåge. Speciellt på våren när isarna gick upp, så infann sig uppköparna med stor regelbundenhet för att köpa upp de skinn som Andersson under vintern hade fått tag i. Även om dessa uppköpare använde en hel del fula trix, så kunde Andersson en hel del han med. En del ville köpa i stort sett allt som Andersson kom över. Andra var mera noga med hur skinnen såg ut, och granskade skinnen mycket noggrant.

Vid dessa tillfällen var Andersson själv alltid närvarande. Han hade lagt skinnen i en viss ordning, och undangömt så gott det gick de spjut eller knivstick som fanns i stort sett på alla skinn. Men det måste ju alla förstå att det inte gick att dräpa djur utan att det blev något märke.

Ibland ertappade man honom dessutom med att räkna fel. Men aldrig till sin egen nackdel. Han var emellertid på något sätt oförarglig i sitt sätt, och skyllde aldrig på någon annan. Däremot brukade han ibland efter att någon kommit på honom med att räkna fel, räkna lite mera högljutt och därvid högt så alla hörde det räkna 28 – 30. Blev snabbt rättad, och kunde därvid skoja bort det hela med att det var infött huvudfel.

Detta var dock inte det som oroade Josef eller hans samvete. Nä, det var fast mera när handlaren köpte in skinnen. Oftast var det ju fattiga pälsjägare som hade familjer att försörja som med de pengar de fick in under vintern skulle leva en stor del av året. När dessa kom för att sälja sina skinn, var de enligt Andersson närmast värdelösa. Men i all sin godhet skulle han i alla fall köpa av dem skinnen.

Annan gång så hade han fått vetskap om att skinnpriserna hade gått ner, på grund av att man kunnat köpa stora mängder av skinn på andra ställen än i norra Sverige. Finnarna hade på grund av hemska vintrar i Ryssland fått stor invandring av såväl älg som björn och varg. Därvid hade skinnhandlarna från kontingenten kunnat få sina behov upptäckta utan Era Dyra skinn, Brukade Andersson säga. Men han köpte skinnen i all välmening i alla fall.

Ute på bygden framstod trots allt Andersson som ganska rejäl. Annat visste Josef Ottval.

Pälsjägarna hann knappt bakom väggen förrän Andersson sorterade och gjorde intressanta kommentarer om skinnen. Det här skinnet är det bästa jag sett på länge kunde han allt som oftast säga. Josef som hörde detta brukade ibland då säga, men Du sa ju till jägaren att skinnen inte var i särskilt bra skick? Sa jag svarade handlarn. Det kan jag inte minnas. Det här skinnen kan jag nog få bra betalt för.

Å så var det hela slut kommenterat.

Ibland framhärdade Josef och tillade , att det är ju synd om familjen som har så många barn. Du hade väl kunnat ge dem lite mera betalt. Sådant fruntimmers prat ville han inte lyssna till. Har Du så vekt samvete, så sluta då och ta Dig för något annat.

Josef hade naturligt vis inte slutat. Hur skulle det ha sett ut, och hur skulle hans familj reagerat om han hade gjort det. Inte desto mindre så hade Josef viss ruelse för detta.

Det konstiga i sammanhanget var, Att Hanse som var religiös, hade inga som helst betänkligheter. Tycker Du att detta är rätt brukade Josef fråga honom? Det är fel sa Hanse, men när jag kommer hem och tänker på detta tycker jag också att det är fel, men då lägger jag allt i Herrans händer. Då sprider sig en sorts vällust, och jag känner ingen samvetsnöd för detta.

Josef funderade rätt mycket på detta.

Så en dag frågade han Hanse, Vad skulle hända om jag anslöt mig till samma tro som Du. Du skulle sova bättre om nätterna sa Hanse.

Jag har funderat och funderat sa Josef och jag tror att Du måste undervisa mig och inviga mig i det hela.

Sålunda kom en tid när Josef gick i lära hos Hanse. Handelsmannen hade börjat höra att det var villoläror på gång i sitt eget företag, av präst Olle nere i samhället. Andersson som tyckte bra om sina två anställda i skinnverkstaden förklarade för präst Olle att hans iakttagelser måste bygga på någon form av misstag. Å, gjorde det inte det, så skulle han nog kunna ta detta ur dem. Med detta lät sig präst Olle nöja, påpekande att om det hela inte fick ett slut, skulle prästen vara tvungen att förklara skinnföretaget i bann.

Vill Du ha ett företag i bann frågade han?

Bekymra Dig inte var det svar han fick.

Följande morron blev Hanse och Josef kallade till den båt som handlarn hade och som låg nere vid bryggan i Kåges inre hamn.

Han hade sin båtlänning strax ovan gamla galgbacken. Senare på höstarna brukade han köra ut båten till Finnhällan. Hans båt var försedd med tre par åror och kunde seglas om man så ville med tre segel. Han var stolt över att ha den absolut snabbaste båten i Kåge. Ja kanske den snabbaste i hela området. Mest vanligt var att han seglade den med två segel. Under de sista åren hade det varit nödvändigt att ibland åka upp mot Rommelsön furugrund och Renholmen, för att byta till sig skinn, men också för att få leverera färskvaror och brännvin, som Andersson bytt till sig på andra ställen..

Ja det sades att man kunde göra än bättre affärer om man tog sig ändå till Jäffru, (nuvarande Jävrebyn.)

På båten väntade Andersson på dem. Tillhör Du en av dessa villhundar , var hans fråga till Hanse?

Vad det anbelangar, sa Hanse, finns det knappast något som är mer rätt än det profeten Lukas förtäljer i mitt hemland. Det skall stanna i Ditt hemland, det är då ett som är säkert.

Det är ju redan här, replikerar Hanse.

Inte länge till. Från och med i morron skall Du gå till Präst Olle en gång om dagen i 30 dagar och varje gång omtala att Du inte har förbund med den onde och den villolärande Lutter och att Du delar prostens uppfattning om de sanna gudarna. Gör Du inte det så får Du omgående sluta hos mig. Sedan vände sig Andersson till Josef och frågade honom likadant.

Jag har inte bekänt mig till någonting, men har i sanningens namn känt att det ligger någonting i Hanses predikningar.

Då får Du göra Hanse sällskap varje dag till prästen, bestämde Andersson. Därmed var samlingen över.

Andersson som trots allt var en snäll karl, bestämde nu att de skulle förena sig med honom i en skål för att de kommit så väl överens.

Det blev en, å det blev två och kanske tio supar. Så småningom när en av brännvins kaggarna var tom, så skulle man dra sig hemåt.

Josef som aldrig druckit sprit blev efter redan tre supar ordentligt berusad, och somnade snart. När därför Hanse skulle hem så hällde man vatten på Josef för att få honom på fötterna igen.

Motvilligt så kom de ut ur båten, som inte hade något annat skydd än hudar spända över de främsta årorna, som var nerstuckna under sittbrunnen och stod på det viset snett uppåt med öppningen bakåt. På båtens botten var också hudar utlagda, för att göra det hela så ombonat och fint som möjligt.

Hemvägen blev tung och vinglig. Josef bestämde sig för att aldrig mera dricka sprit. Inte ens om det så var på hans Eget bröllop.

Dagen efter så kom Andersson in i garveriets förråd, där de bägge kyrkliga missdådarna satt, frågade om de hade varit till Präst Olle. Nä svarade Hanses och jag skall inte dit heller.

Då har Du inte längre något arbete heller.

Det ska jag säga handlarn att jag har troget allt sedan jag fick arbete hos han, gjort det som jag skulle. Duger det inte, utan jag måste tänka som Andersson också, då får jag gå till någon annan.

Josef som stod bredvid sa ingenting. Handlarn såg på honom och mötte i den unga pojken en trotsig blick.

Du får väl bättre tankar när Du slutar att umgås med Hanse. Därmed slapp han gå till prästen varje dag. Handlarn vände på klacken och gick därifrån. Josef var nu ensam att slita hos handelsman.

Han jobbade nu nästan dubbelt så mycket som tidigare. Under hela sommaren var han helt ensam. Hudar skall läggas ner i kar, sen i kalktunnan. Det stora slitet var sen att befria hudarna från hår. Sen ner i karen med granbark , för att i flera månader ligga och garvas. Därefter återigen rengöras från rester av underhudsfettet som fans kvar. Allt måste röras om varje dag. Hudar skulle rengöras med speciella knivar och sedan smörjas in i flera etapper. Andersson själv, var en duktig skinnlaskare och kunde med speciell trekantig nål och senor sy de finaste arbeten. Skor och sadeldon för hästarna var det som hade den största åtgången. På våren skulle dessutom granbarken tas och sättas på tork i långa rior. Detta var emellertid avklarat när Hanse fick gå från sitt arbete.

På hösten kom emellertid en sjöman som dessutom var duktig i skinnlaskeri. Han presenterade sig som Hilding Moesdottir och sa sig komma från Island.

Denne islänning var en gåta i sig.

Kapitel 2

Sjöröveri.

Jag ser jusen från Wirginia Wolf, ropade Josef ivrigt.

Han var högt uppklättrad i det allra högsta trädet som fanns på berget på landsidan utanför Per- Ström - Nyssons gistvall, där de hade i viken låtit uppföra två små stugor, mera likt två skjul, för att därstädes kunna fiska under den tid som det gick. I den ena bodde han och hans fru Berta, i den andra förvarade han den torkade och saltade fisken. Dessutom så hade de också skaffat sig två kor.

Därav följde att de under sommaren också tog reda på det gräs eller starr som växte runt myren och viken som huset på vardera sidan gränsade mot. Josef befann sig ungefär en kilometer södra sidan ut mot havet, från Per Ströms bosättning, nedanför de stenåldersgravar som fanns på berget.

Nu satte en mängd saker igång att hända.

Saken var nämligen den , att Erik Andersson skinnhandlare från Kåge, hade börjat få vissa svårigheter med sitt skinnföretag och garveri. Kungen hade nämligen bestämt att fiskevattnen i Botten som Norra Sverige hette hade getts bort till Birkarlarna. Dessutom hade kyrkan tillåtits att börja ta ut skatt av alla som bodde och arbetade i Botten.

Dessutom hade rövare och stigfinnare som kom från andra länder börjat härja, mer eller mindre fritt. Eftersom dessa dräpte folk tjuvade deras kreatur och stal deras fisk, hade Erik fått en idé. Han hade kommit på, i sina diskussioner med fiskarna ute i Avan, att det ju fanns andra sätt att sko sig på.

Vid sista leveransen som Erik hade gjort, hade utanför Gefle den 64 fot stora båt som fraktade skinnen blivit bordat och samtliga ombord hade utan förbarmande slängts i havet.

Emellertid hade en av de ombordvarande lyckats med konststycket att hålla sig flytande så länge att han hade blivit funnen och iland fraktad.

Efter det så hade han börjat en promenad tillbaka till Botten för att till Erik Andersson rapportera det hela. Efter ca en månad var han tillbaka och kunde berätta historien om hur det gick till. Först blev Erik arg och bannade den stackars mannen. Efter ett tag, så började han fråga om allehanda sjömans göromål. På det viset hade nu Erik lärt sig hur man om natten navigerade vid kusterna. En lärdom som nu skulle sättas på prov.

Efter Josefs rop att briggen Wirginia Wolf var upptäckt, så skreks det på med ved på brasan. Man visste att briggen hade en last för Piteå, i form av salt och brännvin. Tillika hade det sagts att den också skulle ha 12 kärror med järnskodda hjul.

Det fanns inte så gott om sådana saker i bygden. Å andra sidan var stigarna som färdades på med sina hästar mera lämpade att ha stänger med ett litet flak som man band fast det man ville ha med sig på. Men med vagnar kunde man ju lasta enorma lass. Det sades att en häst utan vidare klarade av att dra så många laxtunnor som man kunde lasta. Men det förstås, att det gick att komma fram med vagnen.

Briggen var 86 läster. En ganska stor båt med andra ord. Den hade en besättning av 26 man.

Erik hade fått ihop 32 man starkt uppbåd, som var förskansade direkt utmed Rudolf vid vattnet. Man hade 12 båtar färdiga att rycka ut, så snart som det skulle behövas.

När elden flammade upp, vid båt lägret, var det överenskommet att ett annat gäng skulle sätta i gång nästa eld längre in i viken för att förvilla den annalkande intet ont anande Wirginia Wolf.

För tillfället var vädret inte det bästa. Det var visserligen inte särskilt stor sjögång, men det låg ett dis över vattnet som hjälpte till att förleda den stackars skepparen. Det var helgen före höstmarknaden uppe i Lia, och ganska mörkt ute. Wirginia seglade med bägge masternas segel hissade, däremot var samtliga tre för fockar nertagna. Akter duken, eller mesanen nertagen. Man ville inte gå allt för fort när man nu närmade sig Piteå.

Det normala var att skepp som angjorde Piteå hade vid nuvarande Pitsundet, hade motsvarande eldar för vägledning. Man seglade nu mot Näsgrundet med hygglig fart. Skötgrunden utanför Näsgrundet, passerades utan att det ställde till några problem.

Plötsligt girar Wirginia mot styrbord. En sten har tagit i båtens botten. Tyvärr upptäcker skepparen alldeles för sent att han är helt fel, och båten ränner med stor kraft upp på södra sidan av revet ut från Näsgrundet.

Skeppet lägger sig på babords sida, av två skäl. Dels så blåser det nordlig vid, dels så försköts lasten en bra bit vid bottenkänningen. Besättningen som alla nu är på benen, inser att enda sättet att klara livhanken är att ta sig i land på det grund som man skönjer genom dis och mörker.

Man kastar sig därför allt eftersom ut i vattnet för att låta sig föras mot land. En tamp har man kastat ut som ligger och flyter mot land. Dock inte tillräckligt lång för att nå ända till grundet. Däremot så är det en ganska enkel sak att med hjälp av tampen komma helskinnad iland.

Erik avvaktar och väntar på det bästa tillfället att gå till anfall. I nästan två timmar ligger de där och kurar och väntar. De håller liv i elden och hör hur manskapet skriker för att göra sig hörda från ön.

Samtliga båtar hade medan man väntade på Wirginia fått order att lägga ut två garn var. De las utanför, utan större risk för att Wirginia skulle gå på dem. De var endast avsedda som ett alibi, ifall allt skulle gå snett. Nu kunde man utan att ljuga säga att man legat och väntat på att fisken skulle gå till. Som på en given signal började nu alla ro ut mot där garnen låg. Man drog upp sina garn, varefter samtliga rodde mot den kapsejsade briggen.

På däck står två karlar kvar. Ivar den störste i Eriks båt kliver då upp på båten, och avlivar de två männen utan större krusiduller med var sitt stick med medhavd kniv.

Erik synar fartyget och konstaterar att det inte kommer att hålla särskilt länge till. Man beslutar då att lasta allt som går av brännvin och salt, i första hand. Det problem som Erik nu har, är att han på ön har tolv sjömän som klarat av att rädda sig i land och som ju sett vad som pågått under natten. Erik väljer nu ut tre båtar, med sex man i varje. Fem goda bågskyttar, sju utrustade med järnklädda spjut, och övriga med knivar, och åker till Näsgrundet.

Endast fyra av de på ön varande förstår det tungomål som pratas i Botten. En av dem mycket uppbragt över det som skett. Han förklarar att när kungen får veta vad som hänt, så kommer samtliga att få sona sina brott på galgbacken. En annan orolig i sjömans skaran, springer mot vattnet för att simma mot land. En av bågskyttarna sätter emellertid en pil i ändan på den flyende. Han återvänder skrikande och åkallande de vilda djävlarna.

Erik förklarar att så vitt de önskar kommer de att få leva. Dock utan att kunna tala om sanningen om vad som hände med Wirginia Wolf.

Ni kommer att om tio dagar bli hämtade och ilandsatta här i viken.

Fritt kan Ni göra vad Ni vill. Skulle Ni få för Er att på något sätt berätta eller försöka sätta griller i någons huvud om att någon annan än Ni själva rår för förlisningen, så kommer ni att bli utskrattade, och måhända släpade till doms för det hela.

Otto Ravs som han hette som tagit befälet över de andra, insåg deras belägenhet. Glad över att inte få halsen avskuren, vilket var det normala när båtar rövas. En förutsättning är dock att Ni arbetar hårt och hjälper till med att ta vara på det gods som den förlista briggen hade med sig. Ni kommer att bli uppdelade i fyra grupper, som tillsammans med vårt folk skall ta iland vrakgodset

För den händelse att någon av Er skulle få för sig att avvika härifrån, kommer vi utan pardon att dräpa samtliga i det gäng från båten som Ni avviker ifrån. Dessutom kommer vi att jaga Er så länge att vi finner Er och då är även er saga all. Alternativen var glasklara.

Det visar sig emellertid att skeppet har med ett slags vävnad i stora rullar, ungefär som det tyg kvinnorna hemmavid vävde. Dock så mycket smidigare och med väldigt vackra färger. Man får i land även det. Hjulen med vagnarna försöker man att ta sist. En del av vagnarna har redan gått till spillo. Dels för att de var lastade som däckslast dels för att masterna vilka bägge gått av har tråcklat in sig i däckslasten och delvis dragit vagnarna med sig. Man lyckas dock få i land sex vagnar.

Allt har man i väntan på vidare transport och delning gömt inne i Buviken. Vid Bukläppens nordsida. Här har man huggit av ett antal granar som nödigt gömmer bytet.

Vakter sattes nu ut att se till att ingen kom för nära.

Per Ström Nysson som bodde strax innanför, hade givetvis sett vad som hände. Han kunde dock inte veta att det som hände var rena sjöröveriet. Vädret var emellertid så pass dåligt att det inte var tal om att ge sig ut. Per Ström hade emellertid förstått att något ovanligt var å färde eftersom så många av Ava fiskarna var just här, och i detta väder.

De hade emellertid redan på morronen efter grundstötningen fått besök av Erik Andersson som med sig hade en kagge brännvin att köpa samförstånd med. Dessutom hade han tagit med sig tio alnar av det tyg som i bredder på tre alnar och i stora packar hade följt med båten och som hade ilandförts.

Andersson hade naturligtvis inte talat om exakt hur det hade gått till. Vi låg här utanför Bukläppen och hade lagt ut våra nät. Vi blir då varse att ett skepp kommer sneddandes mot Näsgrundet. Vi försökte på kalla skutans uppmärksamhet med att lägga på mera eld på brasan. Till slut ser vi bara att de brakar rätt upp på utsidan grynnan.

Andersson förklarar att han själv skulle se till att Per Ström inte skulle gå lottlös ur det hela.

Efter att ha forslat grejor från båten och till tjuvgömman under fyra dars tid, beslutas att avblåsa tillställningen, och i stället se till att man gömde bytet rejält. Nu lastades båtarna för hemfärd till Kåge. Det mesta var ju dock fortfarande kvar. Andresson hade emellertid gjort upp med Per Ström att han skulle med sitt liv vakta det stora förråd av lasten som låg vid bukläppen.

Väl hemma i Kåge, så lades det hela in delvis i Anderssons Garveris redskapsbodar. Den stora delen dock i avans hamn bodar som skyddades av de som varit med om det hela. Andersson hade låtit två gubbar i skift vara kvar vid Bukläppen. Dels för att man från holmen skulle se att det fanns folk på stranden. Dels också för att förse sjömännen med vatten och bröd och fisk.

Man hade tillåtit dem att ha en eld i gång, för att hålla en del av kylan ifrån sig, och för att hjälpa till att hålla sig torra. Efter nästan två veckor hade allt godset försvunnit på olika håll. Det mesta dock i Erik Anderssons förvar.

Nu åkte Erik Andersson tillbaka ut på Näsgrundet. Han förklarade att de nu skulle fraktas i land och att de var fria att göra vad de ville. Han förklarade också för dem, att det bästa de kunde göra var, att säga det som det var, att de hade seglat på grund, och att ett antal fiskare hade efter en tid sett deras belägenhet och räddat dem i land vid Bukläppen. Om någon skulle få för sig att ha någon annan version av det hela, så levde han ett liv i ovisshet om sitt eget välbefinnande.

Därefter fraktades Sjömännen i land. Erik Andersson gav dem en kagge brännvin att dela på, för som han uttryckte det, samarbetsvilja.

Kapitel 3

Rövare.

Otto Ravs som redan vid haveriet hade påtagit sig rollen som ledare för sjömännen satt nu på Kläppen tillsammans med de övriga och funderade på vad de nu skulle ta sig till. En höjde rösten för att de skulle snarast försöka ta sig till bebodda trakter för att så småningom kunna anmäla Fiskarna för Sjöröveri.

En annan menade att det bästa var att få tag i bra knivar och spjut och hämnas de som hade del i detta. Då skulle de få se på dem som inte hade något förbarmande. Efter mycket pokulerande så hov Otto upp sin röst och sa. Jag har tänkt mycket på det som hänt.

Känner vi dessa människor? Nej.

Vet vi var de bor? Nej.

De rådde väl inte med säkerhet för att vi gick på grund? Tja.

Skulle vi inte själva ha tagit reda på en så bra last om vi kunnat? Ja.

Vad har vi för framtid här?

De flesta vill väl komma hem från detta ställe, med att försöka få jobb åt någon som har någon båt. Därmed låter vi hämnden vara, och koncentrerar oss på att behålla livet. Vi går och skrämmer upp den där fiskaren som bodde här i närheten, så att vi får oss ett litet förråd av mat. Sedan går de som vill härifrån åt de håll som man vill. Själv skall jag gå mot inlandet, för att sedan ta mig en bit söderut.

Efter att ha gått mot Per Ström Nyssons hus, för att ta sig mat för vidare öden, skulle färden anträdas.

Per Ström hade emellertid väntat att de skulle komma och vidtagit vissa förberedelser. Hans två hundar rejäla schäfrar, hade hållits på svältgränsen, för att ifall inkräktare skulle komma så skulle de inte ge bort någonting utan strid. Redan på sjuttiofem meters håll, gick Per ut med hundarna på bron. Sen skrek han att skulle de komma närmare så skulle han släppa hundarna på dem. Hundarna visade aggressivitet och morrade åt Sjömännen. Otto insåg direkt att egentligen ville väl ingen bli biten av hundar, men såg också att de var överlägsna i antal och skulle givetvis vinna om det kom till kritan. Han skrek då åt Per att de skulle lämna honom i fred om de kunde få mat för ett par dagar framåt.

Ta av den torkade fisken som ligger i skjulet nedanför båt uppdraget, något annat får ni inte. Jag skriker när ni tagit nog. Det hela avlöpte därefter lugnt, och sjömännen gav sig därefter i väg.

Otto gick sydväst med sju av gubbarna, medan fem sa sig skulle stanna kvar och se om det kom någon så småningom för att söka efter dem.

Josef Ottval, som var en av de yngsta som var med om hela förlisningen hade under hela tiden varit med och slitit hårt, blev dessutom av Andersson anvisad att ta hand om den fora, som med de nya vagnarna skulle dras mot Kåge.

Detta kan tyckas en enkel uppgift. Men det var det nu inte alltid. Tidvis kunde det gå riktigt bra, men allt som oftast, fick de ta sig tid och helt enkelt hugga upp väg så att de kunde komma fram. Biten från Bukläppen till Kåge var en vansklig färd.

Överallt stötte de på problem. De hittade en bit ovanför Per Ströms hus, en släpväg, som gick Söderut. Det var bara det att de som hade färdats på denna väg, antingen hade gått eller ridit eller haft häst med dragsläp.

Det var hela tiden djupa spår efter släpstängerna i marken. Dessutom så gick det ibland över trädrötter, och dessutom fordrade dessa vagnar, så fort man vek ett mycket större utrymme. Nä sade Josef Ottval inte kan jag se att detta är någon revolutionerande uppfinning. Tacka vet jag släpstänger i sådan här terräng.

Nu hade han emellertid lovat Andersson att han skulle ha vagnarna hela helst med sig tillbaka.

Ett av problemen var att ta sig till Avan som första delmål. Där hade han fått tag i de hästar som han nu var på väg till baka med. Naturligtvis också ett antal gubbar som hade varit med om bravaden vid Näsgrundet. Att rida dem till Bukläppen var gjort på en liten dag, men att komma därifrån skulle nog ta längre tid. Vid Ditfärden hade han lämnat efter sig tre karlar som fick till uppgift att röja väg för de nya ekipagen.

Josef slet med foran men kom sig inte mer än halva vägen till Avan första dagen.

Man passerade Bäckom, och kom en bit söder därom.

Efter en natts sömn mellan de nya kärrorna, som man hade ställt en bit från varandra och lagt över med björk och al slanor täckte man sen över med en del av tyg balarna som man hade i lasten. Inte kan de väl ta någon skada och dessutom behöver vi det för att hålla oss varma, menade Josef.

Elden flammade utanför det praktiska läger som man hade ordnat, och försåg dem med dels lite värme och dels kokade man fisk från det torkade lager som också var med. Potatis från Avan hade man haft med sig.

Sent den andra dagen kom man till älven som låg strax före Avan. Nu gällde det att få över lasten och vagnarna över Avaälven. Man hade så smått börjat att bosätta sig en bit uppströms Avaälven, i Åbyn, och dit kom Josef Ottval den andra dagen. I stället för att lasta över godset i båtar bestämdes det att man skulle gå över först med en tom vagn strax före där Å-byggarna hade sin laxfisketrappa. Älven var vid denna tid på hösten närapå torr, så när som på en plats vilken var precis nedan för dämningen för laxtrappan. Nu tog sig vagnen galant över med att vada ett hundra meter nedanför.

Inga större problem uppstod med de lastade vagnarna. Den tomma hade återvänt och hämtat upp sin last igen. Innan det hann mörkna var man i Avan.

Nu utbröt ett rejält kalas. För andra gången var nu Josef onykter. Han mindes vad han hade lovat, men ansåg att det som han hade varit med om var väl värt att bryta sitt ord för. Egentligen var det ju ingen som hade hört honom uttala att han aldrig mer skulle dricka brännvin. Han var emellertid inte ensam om att ta för sig.

Både fiskare och drängar fiskkärringar och pigor lät sig väl trakteras. Det var rejäl fest.

Ottval hade emellertid innan han hann att bli allt för påstruken begärt att han skulle få läsa en bit ur den nya Lutherska katetjesen. Han stod och stödde sig på gistvallen nere vid hamnen när han började läsa för de festande Avaborna. I skolen se att Gud i sin godhet och barmhärtighet tar hand om dem som tror på honom.

Sen på fåglarna, inte sår de, inte skördar de, men likväl föder deras himmelske fader dem. Amen.

Amen mumlas det lite överallt. De flesta har från dessa lästa ord kunnat tolka, att sådana ting som ljust hade hänt dem då de voro vid Bukläppen och fiskade, var absolut en guds skickelse.

En efter en small som brukligt av och man låg där lite hur som helst överförfriskade och snarkade. Lutande sin lekamen mot något som kunde liknas vid en huvudkudde. Alla med ett leende på läpparna.

Josef Ottval hade med ens också blivit något av bondpräst. Det skulle visa sig att detta inte alltid var till nackdel. Han hade dessutom på detta sätt visat att han trots sin ålder var en bra beläst pojke. De flesta av alla dem som hade lyssnat på honom kunde inte läsa. Å bara att läsa var ju en bedrift. Ja en sådan stund mindes han tacksamt alla de stunder som Otto tragglat och läst med honom.

En av pigorna som var fasligt vacker och tjänade hos en Landstedt, som var kvastmakare , hade slängt ett antal ögon på Josef. Ögon som sannolikt betydde att hon kunde tänkas vara intresserad av honom. Josef hade emellertid fått vissa bekymmer med att han inte mådde riktigt bra. Ja, för att uttrycka sig mera precis, mådde han dåligt. Han stapplade därför därifrån, och gick mot det redskapsskjul som han hade anvisats som nattplats. På vägen dit hann han vända magen upp och ner två gånger.

Någon kom och hjälpte honom till rätta. Det var Elin som hade sett att han behövde hjälp. Nu kröp hon ner hos honom på den stora fällen. Försökte inleda Josef i någon form av kärleksakt. Josef var emellertid vare sig intresserad av det som fanns ovanför midjan eller under. Det var egentligen väldigt konstigt eftersom det ju normalt var så, att så fort han såg ett kjoltyg, så vaknade kroppen snabbt till liv.

Elin gjorde allt hon kunde för att få liv i Josefs sovande lemmar. Men inte. Snart kunde hon höra grova snarkningar ifrån honom. Emellertid var även hon trött och somnade snart bredvid honom. Solen stod ganska högt på himlen innan Josef och Elin vaknade. Först trodde Josef att det var någon av gubbarna som låg utmed honom. Men snart nog ser han under täcket att detta inte är någon gubbe. Eftersom han hör röster utanför skjulet, och dessutom ser att det ligger ytterligare två gubbar i samma Boda, så reser sig Josef och skall klä på sig.

Han upptäcker nu att han inte har några kalsonger på sig, och var är kläderna? Kalsonger det har han alltid på sig i normala fall. Elin som ligger bredvid skrattar åt hans förlägenhet. Var har jag mina kläder, frågar han. Jag ligger på dem säger hon. Ge hit dem väser Josef, rädd för att de gubbar som sover utmed dem skall vakna. Hämta dem säger Elin.

Josef ser ingen annan utväg än att övermanna henne och dra undan kläderna som hon låg på. Samtidigt kan han ju inte låta bli att både titta och röra,. Även om han undviker att ta på sådana ställen som han inte skulle göra i vanliga fall.

Josef som själv är rikligt utrustad och inget att skämmas över, finner det opassande att stå upp och klä sig. Dessutom har han sannolikt den vanliga resningen innan han hunnit vara bakom knuten. Hans påklädning sker därför under täcket, med idel sabotage av sin sängkompis. Hon ler och säger att det är andra tider i dag. Snart har han emellertid fått på sig kalsonger och byxor och tar sedan resten av kläderna och tänker gå ut. Elin ber honom då vänta på honom. Hon har insett att det blir inte mer än så här denna gång.

Väl ute frågar Josef hur hon hamnat i samma säng som honom. Efter att ha berättat det så säger Elin att hon inte ångrar ett dugg av det som hänt. Tvärt om så tycker hon att Josef är en trevlig karl och hoppas att han inte ska ta illa upp på att hon kom till hans hjälp. Josef vet inte riktigt hur han ska förhålla sig, men medger att han så vitt han vet inte tagit någon skada. Tvärt om. Jag får tillstå att Du är en både ovanligt vacker flicka, och därtill förslagen.

Tycker Du om mig i dag, frågar då Elin?

Hurså?

Ja i natt kallade Du mig för Din egen lilla flicka.

Gjorde jag? Du, Elin det som hänt i natt och det som inte hänt i natt det glömmer vi. Ska det bli någonting oss emellan så får vi starta om. Gårdagens fest vill jag glömma. Elin påminde honom då om den andaktsstund som han hade hållit. Dessutom de orden som hon mindes av andaktstunden, ”störst av dem är kärleken.” Våra vägar kommer säkert om Gud vill att korsas sade då Josef.

Pojkarna som legat i samma skjul, var nu på fötterna. En del smålog, en del blinkade lite menande, men ingen sa ännu något om vad som förevarit. Josef tvivlade på att de hade varit så pass nyktra att de hade märkt något. Det som retade honom mest, det var inte att han hittade Elin under den egna fällen, Utan att det kändes fånigt att fråga någon om vad som hade hänt? Han mindes emellertid inget förrän han vaknade, och egentligen, så måste han väl tillstå att det var inget större fel på Elin. Så det får väl vara som det är, tänkte han.

Förr eller senare ger det sig väl.

Till Kapitel 4